Konciliet i Konstanz

Konciliet i Konstanz, som var det andra i ordningen och det märkligaste av de så kallade tre reformatoriska kyrkomötena i slutet av medeltiden, sammanträdde i Konstanz den 5 november 1414 och avslutades den 22 april 1418.Den illa beryktade påven Johannes XXIII såg sig tvingad att mot sin vilja sammankalla detta kyrkomöte, för att häva den då ännu pågående stora schismen. Konciliet ger en bild av hela den romersk-katolska kyrkan under denna tid, med hennes motsatser av å ena sidan världslig härsklystnad inom kyrkan, lyx, sedeslöshet samt å andra sidan verklig fromhet, parad med ett djupt känt behov av en kyrkoreformation.Påven infann sig med ett stort följe. Övriga representanter för kyrkan var, förutom tre patriarker, omkring (uppgifterna varierar) 30 kardinaler, 40 ärkebiskopar, 150 biskopar, 120 abbotar, 2 000 präster, 6 000 munkar av olika ordnar (bland andra Vadstenamunken Jöns Håkansson, som 1421 blev ärkebiskop i Uppsala) och hundratals teologie doktorer och professorer vid universiteten. Kejsar Sigismund, fyra kurfurstar, 24 andra furstar och hertigar, en stor mängd adelsmän, alla med uppvaktning och tjänare, representerade det världsliga elementet. Dessutom hade infunnit sig i staden en massa människor av olika slag, som tänkte dra privata fördelar av mötet, såsom handelsmän och schackrare, fala kvinnor och skådespelare samt gycklare, så att man räknade över 50 000 främlingar i staden. Bland de verkliga reformationsvännerna märktes i främsta rummet de båda fransmännen kardinalen Pierre d’Ailly och kanslern för universitetet i Paris Jean Charlier de Gerson.